
Material: Papper, blyerts, flytande svart bläck (parker Quink), Pro markers, Copic Markers och slutligen vit torrpastell penna.
Här har jag som vanligt kladdat i min skissböcker med lite olika typer a pennor men främst mina älskade promarker. Annars är jag mest sugen på att leka i flytande tusch och akvarell. 
I de sista veckorna har jag äntligen kommit igång med att teckna och måla igen. Känns underbart när jag lyckats sitta still och ritat en stund. Det ska bli mer sånt nu. Idag målar jag en bild på mig om min fina vän som jag tänkte att hon skulle få som en liten present bara för att jag tycker om henne så himla mycket. Utan sina vänner är man ingenting.
Mitt senaste begär har varit den gamla goda serien My so called life. Hittade den på Karins hårddisk och plöjde igenom den under ett par dagar. Jag hade inte sett den sedan den visades på tv när jag var en tonåring. Då var jag liksom alla andra flickor döförälskad i Jordan. Serien är fortfarande en av de sötaste.
Det tråkiga i att man nästan uteslutande lyssnar på musik digitalt, på datorn eller i Ipoden är att man inte längre sätter sig ner med travar av skivor för att spela in det perfekta blandbandet till det perfekta tillfället eller till den perfekta personen. Detta var alltid en tidskrävande sysselsättning men ack vad jag kan sakna den.
Världens bästa Suss och Karin skulle bara bygga en pyssel/arbetshörna i vardagsrummet. Det hela slutade med att alla möbler fick nya platser och vi insåg vilka stora genier vi är. 
Köket fick sig en förbättring.
Finaste katten som underbara Linnea sydde en sen augustinatt i Kortedala.
Världens bästa kollektiv och världens bästa Karin.
foto: igår eftermiddag vid allhelgona